Fick mitt bokpaket idag. Mia Skäringers nya och Ann Söderlund och Hannah Widells Från A till Bebis. La mig i badkaret och började läsa den sistnämnda. Det handlar där i början av boken om att berätta för sina nära och kära om sin kommande bebis. Ann skriver då om hur man berättar för sin mamma i himmelen. Hon skriver ett brev till sin mamma och jag bryter ihop fullständigt och grinar som jag inte har gjort sedan mamma nyss hade dött. Det var så jävla fint och på pricken. Det var så skönt att se att andra naturligtvis varit i samma sits som mig.
Fan jag är inte orolig att jag kommer klara av att bli en god mor utan min mammas råd och förmaningar. Men jag hade kunnat hugga av mina båda armar för att få dela detta med henne. Fy fan va bitter och arg jag kan bli över att just hon av alla jordens 6 miljarder människor skulle dö. Varför liksom? Vad fan har jag gjort för att förtjäna det jävla straffet? Varför ska inte mitt barn få ha en mormor att åka hem till. Inte för att det hade serverats några hembakta bullar men kanske en glass och små presenter och massor massor med kärlek. Hon hann uppleva sitt första barnbarn och jag såg ju hur mycket det betydde för henne. Åh.. jag grinar ihjäl mig men det är väl hälsosamt eller? Det hade väl varit sjukt annars? Jag undrar bara lite när man har grinat färdigt.
Klart det är hälsosamt. Detta ordnar vi skall du se. Kommer inte finnas nån bättre mor.
SvaraRaderaÅh homie, hade jag varit närmare dig hade jag gett dig en stor kram. Ja det är såklart jätteorättvist, kanske den största orättvisan världen har skådat de senaste åren att din mamma skulle gå bort och du förtjänar det inte på något sätt. Jag tror fast det kanske inte är världens största tröst att din mamma såklart är med dig fast inte på det sättet som vi alla önskar. Och i det lilla knyttet du har i magen så kommer det ju finnas lite av din mamma också.. Du kommer förresten bli världens bästa mamma och gråta ut är ett av de bästa sätten att få ur sig saker för att sen kunna komma vidare och bli lite gladare igen...Tänker på dig homie! Huggies å pepp från mig (kanske inte en nominering till årets pepp men ett litet försök i alla fall)
SvaraRaderaTack tack söta ni!
SvaraRaderaJag fattar precis och lovar att jag kommer att tänka på det och dela med mig av allt det där jag fick...det jag säger är ändå ett litet eko av mammas ord. Stor kram, jag vet att du fixar detta!!
SvaraRaderaJaha. Nu börjar jag med grina...
SvaraRaderaVad säger man ? "Jag vet hur det känns" ?
Det gör jag ju inte. Men jag kan föreställa mig. Motvilligt.
Grejen är väl att Gud (€#"%"#%!?) vet så säkert att Du liksom klarar det så himla galant alldeles by yourself.
o Sedan vet han också att Du har två fina systrar, en ordentlig pöjk, en bra pappa o en massa, massa vänner som inte försvinner med snön.
LOVE.
Åh sluta va så söta. Jag gråter ju ännu mer då! Kram
SvaraRaderaDet är skitorättvist och bara dumt. Men det är ju ändå helt fantastiskt hur hon kommer leva vidare i Otto och Moa och deras eventualla syskon och deras kommande barn och... alltid! Dessutom, så tror jag att en stor del av vem man är, är man genom sina nära och kära. Så hon kommer inte försvinna så länge det finns nära och kära kvar. :)
SvaraRaderaHälsningar från peppmigal...
Min älskade Jossan Du kommer att bli en av världens bästa mammor, mycket därför att så mycket av din egen mamma finns i dig!Stor Bamsekram från mig. Linnéa
SvaraRadera